Helenas dagar Inlägg

Jag gillar verkligen den skruvade Vanilla Sky och det här är alltså det spanska originalet – Vanilla Sky är en remake för den som inte visste det – som jag kände mig nödgad att se.

Intressant är att Penélope Cruz spelar Sofia i båda filmerna. Tyvärr föredrar jag verkligen Tom Cruise framför den triste Eduardo Noriega i rollen som den oförtjänt rike fruntimmerserövraren som råkar illa ut. Visst, killen är cirka världens sämsta man, men Cruise fick mig ändå att känna hans ångest och kanske lite medlidande, i alla fall mer än Noriega.

Och mycket mer om handlingen går egentligen inte att säga… för det är för skruvat… och man bör inte avslöja hur det är skruvat om man inte vill spoila…

Kanske är jag färgad av att ha sett Vanilla Sky först och gillat den så mycket, men jag tyckte faktiskt att den hade bättre känsla än originalet. Abre Los Ojos känns mer som en thriller medan Vanilla Sky känns mer psykedeliskt skruvad. Fast kanske hade jag tyckt tvärt om ifall jag sett dem i omvänd ordning, det brukar ju kunna vara så…

Men ändå, storyn känns igen och den är ju fruktansvärt cool! Vanilla Sky tangerar nog femma, så den här får i alla fall fyra.

Laura Linney spelar advokaten Erin Bruner som tar sig an ett fall där en präst anklagas för en ung kvinnas död. Det visar sig att prästen försökt utföra exorcism på kvinnan, Emily Rose, men att detta misslyckats. Åklagarsidan hävdar att hon hade sjukdomar som krävde medicinering och att prästen gjort sig skyldig till felbehandling.

Filmen är baserad på en verklig historia som hände Anneliese Michel i 70-talets Tyskland, men modifierad en hel del. Den är mysigt obehaglig och påminner bitvis om Exorcisten fast lite mer low-key (ingen huvudsnurrning och slemsprutning). Vad som är extra bra är att ingenting som händer Emily är egentligen fysiskt omöjligt, det skulle kunna vara som åklagarsidan säger.

En relativt realistisk film om onda andar, alltså. Vi hade lite hjälp till den otäcka stämningen av att våra skärbrädor i köket ramlade med en duns under ett obehagligt parti. :)

Ojojoj så märkligt. Framtids-sci-fi med gudar från det antika Egypten! Gudarna flyger runt i Chefrens pyramid över New York år 2095. Av någon märklig anledning ser pyramiden ut som den gör idag, fast man kan tycka att gudarna borde bebo den i ursprungligt tillstånd. Den falkhövdade guden Horus har dömts till döden och får 7 dagar bland människorna innan straffet ska verkställas. Dessa ägnar han åt att leta rätt på en speciell kvinna, vars kropp han kan befrukta. Först måste han hitta en mänsklig kropp att agera som mellanhand, så att säga, vilket visar sig svårt eftersom de flesta gjort sig inkompatibla med honom genom att få nya, konstgjorda organ. Till slut hittar han i alla fall Nikopol och kan sätta igång.

Väldigt datoranimerad. Lite kul, men vad tusan ger den för budskap? Kvinnan i fråga blir våldtagen av Horus, i Nikopols kropp och efter lite lama protester verkar hon inte alls ha något emot det. Sen har hon lite mer sex med Nikopol, det vill säga med samma kropp som tidigare våldtog henne. Jag kan inte se det som mycket annat än våldtäktsglorifiering. Kvinnor gillar våldtäkt. De tycker om det och vill ha mer. Visst, argumentera gärna att det är EN kvinna, men jag tycker faktiskt att det blir större än så när det är på film. Usch.

Jonas är totalt insnöad på allt som har med tidsresor att göra och fastnade därför för denna något annorlunda romantiska historia om en kvinna och en man som börjar brevväxla med varandra. Kruxet är att han lever 1998 och hon 2000…

Vi blev ganska upprörda på hur lama de var – varför inte testa något tuffare än att skicka ett par öronmuffar två år tillbaka i tiden? – men filmen var ändå väldigt vacker och mysig. Annorlunda och fin. Men lite irriterande, alltså. :) Fast bra. Men Jonas hade förstås velat ha lite mer tidsparadoxer och krångel.

Kieran Culkin (visst, Macaulays lillebrorsa) spelar Igby, en krisande tonåring med sinnessjuk farsa, cancersjuk morsa och kylig bror. Efter flera misslyckade försök att få honom att gå i skolan lever Igby något sorts dagdrivarliv och får ihop det med äldre kvinnor, bland annat Sookie som spelas av Claire Danes (som gjorde att jag blev nyfiken på att se filmen eftersom jag gillar henne).

Familjerelationerna är otroligt frostiga och det är helt ofattbart vad kvinnorna ser hos den lille dryge slyngeln. Men det är förlåtet eftersom filmen inte försöker vara en trovärdig relationsfilm, däremot är den härligt sarkastisk i tonen och bitvis riktigt, riktigt rolig. Vi skrattade högt flera gånger. Sevärd!