Etikett: Japanska

Nu har jag ätit sushi. Ja, jag har faktiskt lyckats missa det hittills, men på festen för japanskastudenterna blev vi bjudna på det. Annars var väl partajet sådär, jag väntade hela tiden på att något arrangerat skulle börja, men det gjorde det aldrig. Det var inte så många A-kursare där, men desto fler andra människor av okänd anknytning till det hela. En del japanska utbytesstudenter också, jag pratade med en tjej som sa att hon kom till Sverige för att hon tyckte så mycket om boken Nils Holgersson. :)

Det blev tyvärr inget av att träffa Henrik, han hann inte med att ta sig hit. Men han har lovat att försöka snart igen…

Igår lyckades jag faktiskt plugga japanska ganska duktigt och koncentrerat. Nu har vi kommit in på adjektiv också. Dessa ska naturligtvis böjas efter oförfluten/förfluten tid och affirmativt/negativt. Intressant. Adjektiven är de svåraste orden att hålla reda på i uppsättningen glosor till på måndag. Bök. Det finns förresten i-adjektiv och na-adjektiv, som böjs lite olika. Och oregelbundna, såklart!

Jonas och jag såg en japansk film i fredags också, The Happiness of the Katakuris. Den var märklig, men det var intressant att se hur mycket jag uppfattade av språket. Planen är att försöka se japansk film ganska ofta och lägga märke till mina framsteg. :) Det längsta sammanhängande jag hängde med på den här gången var när sol-och-vårar-killen sa “otoosan wa nihonjin desu”, alltså “(min) pappa är japan”. Annars uppfattade jag småord och ändelser här och var… verbimperfekts-shita, fråge-desuka och så… Jag = watashi och du = anata hörde jag också… och det fina ordet genki var med i en sång (ja, det var en musikalfilm!).

Men det dröjer nog innan jag kan se otextad japansk film. :)

Det finns en massa partiklar i japanskan. Wa, ga, o, e, ni, to, de, mo… inte utan att man blir lite snurrig. Men det börjar bli dags att ha koll på dem.

För övrigt är 4 och 9 japanernas otursnummer. Anledningen är att de kan uttalas (japanska siffror är en djungel med många varianter) shi och ku, som betyder döden resp. plåga/tortyr. Många sjukhus och hotell skippar av denna anledning att ha rum 4 och 9, ibland också våning 4 och 9. På Nippon Airways flygplan saknas sätena 4, 9 och även 13, vilket nog är en västerländsk influens.

Nu till något helt annat. Det roligaste jag läst idag är från ett gammalt nummer av Örnsköldsviks Allehanda: Jehovas Vittnen bemöter Alfapetattacken. Några lustigkurrar har listat ut att “skitarsle” är ett anagram av “rikets sal” och därför möblerat om en skylt hos vittnena. Jag tycker det är ett jätteroligt bus, just eftersom det är smart och fyndigt och ingenting är förstört – det var tydligen lätt att flytta om bokstäverna.

Pluggar glosorna från Genkis kapitel 3 inför morgondagen. Det är lite fånigt att vi inte kan katakana ännu, vi får helt enkelt hoppa över de orden.

Kapitel 3 är intressant för att man där börjar lära sig om de japanska verbformerna. Än så länge håller vi oss till “dictionary form”, “present affirmative” och “present negative”. Egentligen är presensformen snarare icke-förfluten form eftersom futurumform saknas.

Det finns tre grupper av verb, ru-verb, u-verb och oregelbundna verb, som böjs på lite olika sätt. De oregelbundna verben är egentligen bara två, göra/suru och komma/kuru, men de kan också ingå i kombinationer som studera/benkyoosuru.

Ru-verb slutar på ru, exempel äta/taberu och då bildas “present affirmative” genom att byta ut ru mot masu och “present negative” genom att byta till masen. Taberu-tabemasu-tabemasen = Äta-äter-äter inte.

U-verb slutar på u, men de kan sluta på ru också så man får se upp… Här byts u mot imasu och imasen, exempel höra: kiku-kikimasu-kikimasen.

I glosorna för kapitel 3 ingår:

U-verb
iku – to go
kaeru – to go back/return
kiku – to listen/hear
nomu – to drink
hanasu – to speak/talk
yomu – to read

Ru-verb
okiru – to get up
taberu – to eat
neru – to sleep/go to sleep
miru – to see/look at/watch

Oregelbundna verb
kuru – to come
suru – to do
benkyoosuru – to study

Exempelmening: Nichiyoobi ni Kyooto ni ikimasu
Betydelse: På söndag åker jag till Kyoto

Nichiyoobi är alltså söndag, alla veckodagar heter något med yoobi. ni är en partikel som bland annat kan signalera riktning och tidpunkt. Subjektet utlämnas ofta i japanskan när det framgår (vilket det anses göra om “subjektet” själv yttrar meningen).

Snart får jag nog lära mig fler verbformer…

Var börjar man någonstans när man lär sig japanska? Nyttiga fraser är såklart alltid bra. Sen kan man börja med enkla meningar i stil med:

Watashi wa gakusee desu – Jag är student.
Watashi = jag
wa = “topic marker”, markerar det man pratar om. Ofta utelämnas subjektet helt när man pratar japanska. Att säga bara gakusee desu kan alltså vara en helt okej mening, om det framgår vem du menar.
gakusee = student
desu = måste alltid vara med för att binda ihop meningen… X är Y blir alltid X wa Y desu.

Det viktigaste, “the main idea”, kommer alltid sist i japanska meningar. Ordföljden är SOV (subjekt-objekt-verb), medan den svenska är SVO.

Frågor i japanska är lustiga. Man har ett frågeord, ka, som helt enkelt läggs till sist: Takeshi-san wa gakusee desu ka (Är Takeshi student?).

Här använde jag såklart san på Takeshi. Det måste man, annars är man oartig. Det kan appliceras efter förnamn såväl som efternamn. Andra suffix är t.ex. sensee för lärare (Takeshi-sensee) och chan för ett barn (Takeshi-chan).

no är en partikel som kopplar ihop två substantiv på olika sätt:
Nihongo no gakusee – japanskastudent
Nihon no daigaku – ett universitet i Japan
Daigaku no sensee – universitetslärare
Takeshi san no sensee – Takeshis lärare

Sen ska man såklart lära sig siffror och klockan också.

Nu kan jag faktiskt hiragana hyfsat bra, så nu är det bara att börja lära sig katakana. Vi har i läxa till på måndag att lära oss de två första raderna och det har jag faktiskt lyckats med.

“De två första raderna” kanske kräver en förklaring, eftersom den alfabetiska ordningen inte är helt självklar, vilket Julia kommenterar i mitt hiragana-inlägg. De japanska stavelsealfabeten hiragana och katakana är uppdelade i rader enligt följande:

Alltså, förutom en del oregelbundenheter så är de sorterade i kolumner efter vokal och rader efter konsonant. Ytterligare fler kombinationer kan fås genom att sätta två streck på k, s, t, och h-raderna, som då i stället blir g, z, d, och b. h-raden kan även prydas med en ring och bli p. Dessa modifikationer tycks inte påverka alfabetsordningen. Dessutom kan man kombinera i-raden (vertikalt nu alltså) med y-raden och få kombinationer som kya, sho, byu osv. Då skrivs y-tecknet lite mindre än vanligt.

Vokaler kan bli långa genom att man stoppar dit ytterligare ett vokaltecken, men hur det görs är inte helt självklart. Till exempel så förlängs e med i (ett vanligt nybörjarord att känna till är sensei för lärare, men egentligen är det alltså sensee…) och o med u.

Konsonanter kan bli dubbeltecknade genom att man stoppar in ett lite mindre tsu framför den (alltså tex matsute=matte). Märkligt. Kan bli svårt att se skillnad på vanliga och mindre tsu i handskrift.

Jag kan alltså hiragana nu och vad gäller katakana kan jag a i u e o ka ki ku ke ko och därmed även ga gi gu ge go. Alltid något.

Katakana sägs vara svårare att lära sig eftersom det mest är “raka streck huller om buller”. Hiragana är lite mjukare och rundare och kanske lättare att se skillnad på tecknen i. Båda ska på något vis vara förenklingar av kanjitecken och enligt obekräftad källa ska detta vara tydligare gällande katakana, vilket såklart kan vara en fördel.